Npf mamma
•
Arkiv
Idag har jag reflekterat över livet. Idag är mina barn vuxna med sina 20 och 18 år.
Idag är vi på en stabil plats i livet. Allt är inte guld och gröna skogar men vi tar oss fram.
Min äldsta har valt att förändra sitt liv, hen kämpar dagligen och jag kan inte vara stoltare över hens framgångar. Även om livet är långt från enkelt.
Min yngsta går på gymnasiet och det går bra. Hen har lyckats få ett deltidsjobb och trivs bra. Hen kämpar med körkortet och är snart i mål. Det är fortfarande tufft i bland men det går fram.
Har reflekterat mycket över hur livet har förändrats, från där vi började till vart vi är idag.
Alla sömnlösa nätter där tankarna inte gav mig ro. Alla de oändliga timmarna när jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Alla de där mötena med olika instanser där man ständigt vart ifrågasatt och dömd. Alla fällda tårar av ilska, sorg, rädsla och förtvivlan. Allt timmar av att åka runt och leta, alla bråken och utbrotten, alla rättegångar och polisförhör. Alla de oändliga timmarna på motorvägarna kors och tvärs över detta land, för en timme eller en dag men mitt barn.
Men livet har satt sina spår, så som paniken jag känne
•
Arkiv
Jag ska berätta en lång och invecklad historia för er.
I Sverige finns en mängd olika tvångslagar de jag kommer att referera till är LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) och LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Och de glapp som finns mellan dessa, samt hur min son faller mellan det stora glappet som finns.
Jag har en 14 åring (fyller 15 i december) med en mängd olika diagnoser, bla Autism och ADHD. Min son har alltid haft ett extremt utåtagerande beteende, som de senaste tre åren bara blivit värre. Han har som många andra ungdomar inom NPF en väldigt strulig skolgång och varit hemmasittare hela högstadiet i stort sätt. I mitten av maj blev situationen helt enkelt ohållbar för oss. Sonens aggressivitet gick inte längre och hantera. Det fanns inte mycket som var helt i hans pappas lägenhet då han slagit sönder det mesta. Väggar, möbler, elektronik allt förstörde han i sina aggressiva utbrott. Han började även slå sin pappa, mig kunde han inte bo med då han slagit mig riktigt ila flera gånger. Vi kom till en punkt då vi inte längre kunde hjälpa vår son och vi fick inse att vi inte var bra för varandra. Så vi tog det hjärtskärande beslutet att låta socia
•
Jag är således glad ovan att sonen har fått en skolstart som ej hade kunnat bli bättre. Han har haft en fantastiskt lärare tillsammans ett stort engagemang samt hjärta. detta hon fullfölja är väl genomtänkt samt jag förmå inget annat än höja henne mot skyarna. denna har tagit sig period att förklara för sonen när detta blir fel, hon besitter alltid varit tydlig tillsammans med det denna förväntat sig av honom. Hon samt jag äger haft enstaka konstant dialog mellan varandra där oss analyserat tillsammans för för att hitta nya infallsvinklar. denna har ringt mig då det äger hänt saker på skolan för för att tala ifall vad likt har hänt och hur de besitter löst situationen, hur tanken är inom fortsättningen. angående det existerar en period när flera incidenter skett har denna pratat angående det även. MEN, framförallt hon besitter inte bara ringt ifall de negativa sakerna. denna har ringt om dem positiva även, hon ger beröm vid skolan samt sedan ringer hon mig och ber mig uppmärksamma det hemma också. Gissa om pojken växer då han känner att han blir sedd även då bra saker händer.
Nu äger han ett annan lärar